Food

 Health

Tänk dig den med lite socker på

IMG_0995

Alltså, fuck alla ”larm” om ”sockerfällan” och extrema dieter åt alla håll. Fuck speciellt alla löpsedlar och rapporteringar om dem. Så trött på dem. Orka leva efter tvång och måsten. Jag röker och dricker, jag äter hamburgare, pizza, pasta, godis och allt annat sånt smarr ibland, igår åt jag friterad banan med vaniljglass. Jag äter också fett med nyttigheter och rör på mig och sånt. Pallar inte vara besatt, visst jag skulle kunna vara 100 procent hälsosam och på så vis leva längre, men då blir det för tråkigt för mig och de där extra-åren blir bara att dra ut på skiten. Balans osv. Det är min allmänna inställning, efter 34 års struggle.

 

Anyyywaayyyys. Trots min avslappnade syn på kosthållning så vill jag inte blunda för fakta. Hur töntiga och trötta jag än tycker att löpsedlar om sockerfällan är, så ligger det såklart studier, forskning och fakta bakom dem.

 

Socker ÄR ett gift, det ÄR beroendeframkallande och ett missbruk KOMMER att påverka din hälsa negativt. Jag kommer inte state the obvious och babbla om de fysiska skador och sjukdomar det kan åsamka, det babblas det ju för mycket om redan. Det påverkar också den psykiska hälsan. Socker kan mer eller mindre direkt leda till bland annat depression, ångest, panikkänslor och stressymptom och påverkar alla möjliga nivåer i kroppen på en massa sätt. Det finns det så många studier och artiklar på att jag inte vet vilken jag ska länka till, men det är bara att googla. Det är alltså hard facts, men det visste ni säkert redan.

 

Jag är, som ni kanske vet eller inte, bipolär. Stabil nu sedan cirka två år (längsta ever yay) men kände för ett tag sen att det var lite väl mycket som hände i mitt liv, både med min praktiska livssituation och emotionellt. Började sova lite dåligt (men tack vare en sovmask och älskade Atarax löste sig det problemet ganska snabbt). Kände mig fortfarande psykiskt stabil men vet ju efter erfarenhet att det är bäst att vara på sin vakt. Så jag tänkte, ”fan det kanske är bäst att jag cuttar allt onödigt socker från min kost för nu, tills det lugnat ner sig. Jag skiter i bröd, käkar bönpasta istället för vanlig och skippar såklart all uppenbar skit som godis, ketchup, chips, läsk bla bla”. En väldigt realistisk och ganska enkel plan för mig då jag inte (längre) är det minsta sockerberoende. Kända mig så in i helvete ansvarsfull och i kontroll över mitt liv, och typ rörd att jag tar mitt mående på allvar. You go girl.

 

Men så var jag hos läkaren på Norra Stockholms Psykiatri. I väntrummet kom jag och tänka på när jag och min familj var på kurs om bipolaritet där för flera år sedan, och att det var så jävla märkligt att de inte avrådde från socker och snabba kolhydrater, åtminstone om man var i eller på väg in i ett skov, utan snarare uppmuntrade till det. Kommer ihåg hur de sa att det var bra att belöna sig med glass och att det var viktigt att äta regelbundet så en kaka eller bulle på eftermiddagen var verkligen på sin plats.

 

Det störde mig som fan.

 

Verkligen skitkonstigt då det redan då var absolut helt känt vad sockers effekt på det mentala är. Jag påpekade det men blev besvarad med att det är viktigt att man är snäll mot sig själv. Och ja, det är det ju. Men jag tyckte absolut inte att det lät speciellt schysst mot sig själv, att belöna sig med socker. Men men. Nu flera år och massvis med forskningsrapporter senare måste det ju låta annorlunda? Jag gick in till min läkare, babblade lite om life och drog min sockerplan. Tänkte att hen skulle bli mäkta imponerad av min ambition att hålla mig stabil och min driftighet att make the moves needed. Men nej. Jag fick beröm och uppmuntran för en massa annat men om just det fick jag höra att det bara skulle vara ytterligare en stress och att jag inte ska ställa för höga krav på mig själv.

 

Det stör mig som fan.

 

Och jag känner ba, MEN KOM IGEN.

 

Visst ska man vara snäll mot sig själv och inte pressa sig själv för hårt, speciellt när man dealar med mental ohälsa. Men på riktigt, hur normaliserat är ett konstant intagande av socker när till och med läkarna som VET de negativa effekterna tycker att det är en helt SJUKT STOR UPPOFFRING OCH PRESS OCH STRESS att liksom dra ner på det alldeles uppenbara. Jag pratar ju inte om nåt cleanse super detox life här, bara cut the crap. För en stund.

 

Jag har alltid lyssnat på läkarna med ett öra och på mig själv med det andra. Och för mig finns det fyra åtgärder jag tar till direkt om jag ens känner att det finns en risk att jag kommer bli stressad eller orolig eller ledsen (eller såklart ovanligt glad/uppspelt, bipolaritet går ju åt det hållet också) . Typ om det är mycket på jobbet och mina relationer och nåt sorgligt och extra kul händer, på en gång. Innan jag känner av det skärper jag mig vad det gäller:

 

  • kost (äta mat med så lite skit och socker som möjligt i, på regelbundna tider)
  • motion (regelbunden sådan)
  • alkohol (bort med den)
  • sömn (försöka få 7-8 timmar, i streck, på natten)

 

Sen finns det såklart säkert tusen andra saker jag kan eller bör ändra, typ negativa mönster, medicindoser osv, men detta är liksom the basics. Funkar inte dessa så är det inte konstigt om allt går åt helvete. Funkar dessa, ja då har jag i alla fall tagit hand om the basics. DET är ju att vara snäll mot mig själv.