Idag är det alltså Father’s Day (fortf söndag här…) och imorrn får jag träffa han! Min baba! <3.
Alla poster i Kärlek
HEZT.
Igår fick jag äntligen träffa min själsfrände och bättre hälft Vanessa. Kärleken e… Vi pysslade och pussade på hennes häst Ebbe och hellveettte vad mysigt det är med heztar. Snella heztar that is. Dumma heztar är hemskt läskiga. Så dumt att jag inte ridit någonting under mina första månader i LA. Kom ju verkligen igång efter 20 års paus där i vintras, hittade hästen som jag ba klickade med och fann friden på hästryggen. Men allt har varit så intensivt att jag glömde. Det blir det ändring på when I go back om några veckor!
STYRKAN NÄR MAN TILLÅTER DE SOM ÄLSKAR EN ÄLSKA EN.
Ja, alltså, grejen är att jag är bipolär. Detta innebär att en slungas mellan extremt höga perioder och extremt låga perioder. Kan skriva spaltmeter om detta men just nu är inte tiden. För att göra en lång historia har jag jobbat i princip heltid på att bli frisk i två år. Har mått bra länge och trodde nog lite att faran var över. Men sjukdomen kommer alltid vara en del av mitt liv, och jdet är väl snarare så att jag håller på att figure out hur jag ska leva med den. Vad som är bäst för mig. Nu kraschade jag, för första gången på länge. Det finns givetvis många bidragande faktorer till varför. Men denna gång sket jag i den enorma skammen som kommer med detta och öppnade mig för mina nära och kära. Flaggade. Tillät dem att hjälpa mig. Och bemötandet jag fått är obeskrivlig. Mitt räddningsteam ryckte in och jag står nu på fötter efter bara några dagar. Lite skakig men jag står upp. Min kärlek för mina vänner och familj är oändlig. Utan dem inget jag.
Min räddningspatrull säger att även när jag är svag är jag stark. Att jag måste tro på det, även om det inte känns så. I vanliga fall hade jag inte lyssnat på det. Men för första gången i mitt liv VÄLJER jag att tro på dem. I vanliga fall hade jag slutat blogga helt i detta läge, och sen när jag var på fötter igen surat för att jag inte hade några besökare kvar. Men nu ska jag inte ge upp allt. Jag SKA hitta balansen, jag SKA bara det.
Nu åker jag, som planerat, hem till Sverige i några veckor och tankar kärlek. Kärlek och vänskap är fan the shiet.
TLC.
Nu har jag bäddat ner mig hos familjen Hammar för lite äkta tender love and care. Nu blir det någon form av libanesisk take away och sen film i soffan och sömn. Tanken på att vara ensam ger mig panik just nu så jag tog mig den friheten, tackar!
It’s my party and I cry if I want to.
Och det gjorde jag. Första tårarna kom när jag fick en av Kakans fantastiska keramiknaglar. Vet inte om ni fattar symboliken i allt detta, men det var fan för mycket. Systerskapet, värmen, terapin, styrkan, allt detta i nagelkonst och vänskap. Fint. Sen sjöng Vanessa Eric Gadd för mig, bröt då ihop. När hon sedan sjöng en låt som hon skrivit till mig, då dog jag, blev till en blöt fläck av tårar och kärlek. Asså ni måste fatta att jag grinar om nån ler mot mig. Eller är lite gullig i typ en reklamfilm. Det här va ju liksom fint på riktigt. Det var den finaste låten och de finaste orden jag någonsin hört. Den beskrev vår relation kan man säga. Och jag kan inte förstå hur jag levde innan Vanessa kom in i mitt liv kan man säga. Sen grina jag på med jämna mellanrum resten av kvällen. Till exempel för att Danne va så FIN för kvällen och Ison & Fille/Grillat & Grändy mördade scenen (och sjöng jag må hon leva för mig). Och för att Rebecca dansade så fruktansvärt mycket och bra. Ah. Gud. Vilken fest det var. Va fan HÄNDZ när jag fyller 30???
Om jag nån gång ska ha barn ska det vara detta.
Vet inte hur det ska gå till. Men jag vill inte ha något annat barn. Bobo är något utöver det vanliga. Fick äran att sova bredvid honom i förra veckan och låg länge och tittade på hans lilla rygg på morgonen innan han vaknat. Börjar grina bara jag tänker på det. Så jävla fin. Och smart och rolig. Smarta och roliga barn liksom… Like. Bobo 4 life!
